Kära Mästare

Ibland är stigen framför fötterna så svår att se på grunda av all den dimma som ligger tät.

I de tiderna så slinter min fot och jag gör saker som jag innerst in inte vill göra.

Jag blir frustrerad, sårar och säger saker som inte gör någon något gott.

Jag fångas i det mörka tankarna och jag ser inte det vackra och det fina som finns.

Varför är vi så ivriga att se felen i alla andra medan vi förblir blind för våra egna misstag.

Varför fångas vi i envisheten och går miste om förlåtelsens och kärlekens kraft.

Och kära Mästare,

 varför fångas vi i bitterhetens rum.

Mästare,

Från mitt innersta rum.

Förlåt mig.

lånad

Min älskade

Vägen du vandrar är en resa där du samtidigt lär dig livet.

Resan handlar mycket om att förlåta både sig själv och andra.

Klä dig i kärlekens kläder och ta förlåtelsens blomma i din hand.

Det är så som du lär dig livet.

Då öppnas dina ögon och du ser det vackra

Dina bördor blir lättare.

När mörkret kommer smygande , tänd ett ljus.

Om du tänder ett ljus i ett mörkt rum så flyr mörkret.

Ljuset är alltid starkare än mörkret.

Lita på det min älskade och fortsätt framåt.



 

Älskade Mästare

Tack för allt det du ger mig,

att du ger mig kärlekens och förlåtelsens ögon.

Men också för att du får mig inse hur värdefull jag är.

Tack för tårar som helar det som är sönder.

Tack för uppförsbacken som gör att mina ben blir starkare.

Tack för mina föräldrar på jorden som gett mig så mycket och hjälpt mig bli den jag är.

Och mina syskon som alltid älskar.

Tack för att jag har mat på mitt bord och kläder att ha på mig.

Tack för att du alltid ser till och rår om mig.

Tack för att din kärlek alltid övervinner allt.

Min Mästare vad annat kan jag än tacka dig.

Du är min Herde som alltid söker sina bortsprugna och skadade får.

Och du plockar upp var och en i din famn.

Du är.

photo: Mark Mabry

 

Vi hade vandrat några dagar i solsken och njutit av solens varma strålar.

Trots solskenet så hade stigen inte varit lättvandrad.

Mycket hade vi mött  längs med stigen.

Just nu växte det täta buskar längs stigen och den var smal.

Trädgrenarna var vassa och de rev och slet i mitt hår och mina armar var sönderrivna.

Men jag släppte inte stigen med blicken och jag höll hårt i min mästares hand.

Jag lyssnade på allt det han sade och jag litade på honom.

Jag höll hårt i och han ledde mig så att jag inte tappade fotfästet.

 

Mästare, tack för att du visar mig vägen.

Jag släpper aldrig taget.

Jag må möta vad som helst,

men det är bredvid dig jag vandrar och ingen annan.

Mina öron lyssnar endast tilll dig.

Och mina ögon vilar på dig.

Håll mig nära.

 

Mästaren svarade lugnt och fridfullt

 

Jag är dig alltid nära min älskade

Fortsätt vandra med mig och fortsätt tro.

Allt kommer ordna sig.

Jag är densamme igår, idag och i evighet.

Och friden var stor i mitt hjärta. 



photo: Mark Mabry

Älskade dotter.

Jag är livets bröd. ät av mig och du hungrar aldrig..

Drick av mig och du törstar aldrig.

Jag vet att världen är kaotisk.

Men som du märker så finns jag där, överallt.

Jag ger dig inte en sten när du frågar om bröd.

När du väljer att söka mig så är jag alltid där.

Den fria viljan var min gåva till dig.

Jag möter dig alltid.

Min glädje är större än du nånsin kan förstå.



Photo: Mark Marbry

 

Vandringen på stigen fortsatte med lättare steg.

Regnet kom och gick, vindarna blåste och ja, det var kallt.

Men stegen kändes lättare än de någonsin gjort tidigare.

Och Mästaren höll verkligen på att förändra mitt hjärta.

Lite i taget, men ack för varje steg på stigen kände jag att jag är på rätt.

Jag kände hur Mästaren ledde varje steg när jag lät honom leda mig.

Och han undervisade mig och jag förstod.

 

Mästare,

min tacksamhet till dig har varit stor,

men nu är den större och djupare än tidigare.

Det du gjorde för oss alla, är verkligen svaret på allt.

Och allt ont, som jag försakar andra

men också det som andra försakar mig.

kan tas bort,

den bördan blir genom dig lätt.

Genom dig blir det orättvisa rättvist.

Lyckan finns verkligen i dig.

 

 

Jag insåg också att min framtid är lika ljus som min tro.

 

 

 

 



Photo: Mark Marbry

 

Regnet hade upphört och vandringen fortsatte på blöta vägar som sakta torkade.

Jag hade gått bredvid Mästaren tyst de senaste dagarna.

Jag hade funderat mycket på det han sade till mig i ösregnet.

Jag hade varit bitter, arg och tyckt att vandringen bara varit orättvis på alla sätt och vis.

Och bitterheten hade gjort mig desperat,

Jag hade själv sökt svaren på mina varför och själv försökt reda ut hur min framtida stig skulle kunna bli ljus.. men utan någon somhelst lösning.

Jag kom till en punkt när jag gav upp totalt.

Jag förstod inte ens själv vad Mästaren ville få mig att förstå.

 

Varföt fick jag inte frid trots att jag höll min Mästares hand!?!

Vad saknades på min vandring!?!

Men i den svartaste natt kom jag till en insikt som funnits framför mina ögon hela mitt liv,

men som jag aldrig förstått att även jag behövde.

Jag hade kommit till en stor insikt som jag visste skulle förändra min vandring.

 

Jag rannsakade mig själv.

Min insikt handlade om viljan att förändra mitt eget hjärta.

Att ge upp tron att jag klarar mig själv.

Och vilja förändras inifrån.

totalt.

 

Ett tyst under.

Nyckeln till lycka.

Den vackraste gåva till mig från honom som vill mitt allra bästa.

 

Och jag insåg att de mörkaste dagar behövdes i mitt liv.

För utan dem skulle jag ha fortsatt min vandring i ren vana och gått miste om det största.

 

Jag förstod att mörker och regn skulle komma igen,

men mörkret skulle inte få grepp om mitt hjärta igen.

För löftet var klart.

 

Vandra med mig och jag skall överösa dig med kärlek, glädje och frid.

 

lånad

 

Regnet hade fortfarande inte upphört

 och stigen blev bara blötare och leran började bli djup att gå i.

Jag kände hur jag igen började misströsta,

på himlen fanns det bara mörka moln åt vilket håll jag än vände blicken.

Jag blev bitter och ville bara att regnet skulle sluta och önskade att solen skulle få skina om ens för några minuter.

 

Mästare, är detta allt!?

Skall vi vandra i regnväder i alla dagar?

Varför slutar det inte regna?

Varför? Varför?

Mitt hjärta är fullt med varför denna dag.

Och jag känner hur bitterheten smyger sig in i mitt hjärta.

Mästare, mina tårar har inget slut.

 

När jag avslutat min klagovisa,

så kände jag en större sorg.

Jag visste att regnet skulle fortsätte ösa ner fastän jag i min sorg och ilska skulle ha skrikit mig hes.

Och jag visste att klagan hänsynslöst sög all min energi åt sig utan att ge något alls i utbyte.

 

Men Mästaren stannade och tog mina händer i sina. Och när han rörde mina händer så fylldes mitt hjärta med tröst.

 

Älskade,

Jag älskar dig mera än du förstår just nu.

Jag vill ge dig det allra bästa,

men allt har sin tid.

 

Om alla dina varför besvarades på en gång.

Skulle du gå miste om själva resan.

Det kommer en tid för regn

men det kommer också en tid för solsken i ditt liv.

När det är mörkt runtomkring dig,

och du misströstar

sök ljuset i ditt hjärta och det kommer att lysa upp din väg.

Och när du inte orkar gå, så kommer jag att bära dig.

 

Mina tårar hade inget botten denna dag,

och jag var trött och bar en saknad i mitt hjärta.

Men än en gång fattade jag Mästarens utsträckta hand och fortsatte.

 Jag visste i mitt hjärta att han verkligen ville ge mig allt,

men förstod också att allt inte sker i min tid.

 



lånad

 

Regnet fortsatte och fortsatte,

Mästaren och jag vandrade och vandrade.

Under vandringen lät jag ofta ögonen vila på allt det som omgav oss,

Överallt mötte vi vackra själar som också kämpade och gjorde sitt allt för att ta sig fram.

 

Det var regn och storm dessa dagar och jag såg mödrar och fädrar kämpa framåt med sina små.

Jag såg små barn som kämpade sig fram ensam på sina trasiga fötter.

En del hade satt sig ned på stigkanten och gett upp, tårarna rann nedför kinderna av utmattning.

Jag såg människor som skrek och var arga på varandra, besvikelsen och sorgen lyste i deras ögon.

Jag såg människor som blivit lämnade och som stod utblottade och ensamma kvar,

Jag såg människor som bar med sig sina ägodelar i stora knyten på ryggen.

 

Denna syn som omgav mig i dessa dagar fyllde mitt hjärta med en stor sorg.

Mina ögon fylldes med tårar igen

 

Mästaren allt det jag ser i min omgivning gör så ont,

Jag ser brustna hjärtan som är nära att ge upp.

Jag ser vackra själar som blir nedsvärtade av världens oro.

Jag ser att ilska och bitterhet byggt sina bon i mångas hjärtan.

Jag ser många  uppgivna som inte vet vilken stig de ska välja i detta myller av stigar.

Och jag ser knappt något hopp i ögonen på dem jag möter.

Kära Mästare mitt hjärta brister.

 

Mästarens ögon var också fyllda med tårar och jag kunde känna att sorgen i hans hjärta var djupare än min.

 

Älskade.

Kom till mig alla ni som bär på bördor och jag ska ge er ro,

Ta min hand och jag ska beskydda dig.

Lyssna till min röst och jag klär dig i kärlekens och ödmjukhetens kläder.

Vandra på mina stigar och jag leder dig till ljuvliga platser där du får vila

Sök mig och jag ger dig hopp.

 

Misströsta inte, Kärleken finns överallt och den kämpar och kämpar och ger aldrig upp.

 

Regnet hade inte upphört och runt omkring mig fanns det fortfarande mycket

som fick mitt hjärta att brista,

men Mästarens ord gav mig tröst.

Kärleken finns där och den kämpar i varje bultande hjärta.

 

Jag böjde mig ned och lyfte upp en utmattad liten pojke som blivit lämnad vid sidan av stigen.

Hans tårar blandades med regndropparna i mitt hår, när jag vaggande gick framåt medan jag sjöng en sång från mitt hjärtas rum.  

Framför mig vandrade Mästaren med famnen full av trötta och halvsovande barn.

 Han pratade ömt och kärleksfullt till varje enskilt barn.

Kärleken mellan dem var så stor och det berörde mitt hjärta djupt.

Medan vi vandrade framåt med barnen i våra famnar insåg jag att det finns ingen bättre plats för barnen än att få vila i Mästarens famn.

 

 

 

 

Photo: Mark Marbry
 

 Mästarens och jag började vår färd på stigen tillsammans.

Vi hade gått ett litet tag, stigen var trång och vi gick varsamt för att inte trilla,

mästaren gick först och jag efter.

 

Som från ingenstans tornade mörka regnmoln upp sig på himlen. Regndropparna började falla med en stor kraft, leran under våra fötter blev våt och hal. Och varje steg blev plötsligt en kamp för att inte falla.

Kläderna blev på några minuter genomdränkta och vi började frysa, men vi fortsatte vår vandring.

 Jag satte försiktigt ned foten och kände i samma stund hur foten gled i den våta leran och jag tappade fotfästet, jag gled ner från stigen och greps av panik. Jag skrek ut och ropade på Mästaren.

Innan jag ens hunnit avsluta mitt rop kände jag en stark hand ta tag i min arm och dra upp mig på stigen igen.

Jag kände hur utmattad jag var och regndropparna blandades med tårar på min kind.

Tårar av lättnad. 

Lättnad över att Mästaren var vid min sida och hjälpte mig.

Tårar av tacksamhet.

Tacksamhet för att Mästaren alltid är nära.

Tårar av kärlek.

En obeskrivlig stor kärlek till Mästaren

 

Regnet blev allt kraftigare och vi satte oss ned för att vila trötta ben och samla krafter.

Vi samtalade om vår vandring hittills och jag kände en stor tacksamhet i mitt hjärta över att få vandra med honom. Jag kände mig liten och förstod inte hur jag någonsin skulle kunna gottgöra det han gjort för mig.

 

Hur kan jag någonsin betala tillbaka, det du gör för mig?

Vad kan jag göra för dig?

 

Mästaren såg mig i ögonen och hans frid spred sig till mitt hjärta.

 

Allt det du gjort för alla de minsta av mina bröder och systrar,

 det har du också gjort för mig.

All den kärlek du känner i ditt hjärta för de du möter,

Allt hopp du bevarar i ditt innersta rum för dina medmänniskor,

All tro som du vårdar ömt.

Allt det

 gör du också för mig.

 

Mästarens ord var så ödmjuka och fulla med kärlek.

och de gick rakt in i mitt hjärta.

Den kärlek jag kände i mitt hjärta blev djupare och jag insåg hur mycket jag lärde mig bara av att vandra i hans närvaro.

 

Regnet lugnade, Mästaren hjälpte upp mig på fötterna och vi fortsatte.

 

 

 

 

 

In Reverence.

 



 

 

Vi föddes alla med hjärtan rena, fulla med kärlek.

Förväntan var stor inför livet, vi var fulla med tro, hopp och kärlek.

 Med åren insåg vi att det inte alltid blev som vi hade tänkt, det var inte bara glädje i livet.

 Världen kom in i våra hjärtan.

Med världen kom besvikelser, misslyckanden, oförståelse, konflikter, ilska..

Mörkret blev bara tätare..

Var är jag?

 

 Vi försöker minnas tillbaka, till början..

Där friden alltid var närvarande.

Men hur vi än vill finns det ingen väg tillbaka, stigen leder bara framåt..

Desperata och förtvivlade böjer vi oss ned och börjar försiktigt plocka upp allt i vår famn.

Bit för bit med tårar rinnandes nedför kinden

samlas varje skärva ihop i vår famn.

Vi reser oss upp och tittar oss omkring..

Vart ska vi gå?

Vi vet inte vad vi ska ta oss till,

  i tröttheten sluter vi ögonen och vilar några sekunder,

vi öppnar ögonen och inser att stigen vid fötterna är det enda som finns och börjar gå.

 

Vi går med famnen full av skärvor.

Vi har inte behövt gå många steg innan vi ser silutten av en person komma mot oss.

När vi kommer närmare så känner vi igen personen.

Mästaren.

 

Vi står framför honom med famnen full.

Vi frågor med ett förkrossat hjärta och våra allra sista krafter;

Mästare, jag har försökt göra allt jag kan själv,

 men mina krafter är nu slut och jag vet inte vad jag ska göra med allt detta!?

Vad du vill jag ska göra?

Han ser på oss med en obeskrivlig kärlek.

Han känner precis vad det är vi kom med i våra famnar,

Han känner vår trötthet, förtvivlan och förkrossade hjärtan. 

Han vet också hur svårt det var att plocka upp alla skärvor i våra famnar och börja gå. 

Mästaren tar de sista stegen fram till oss, han börjar sakta, med omsorg plocka över varje liten bit i sin famn.

 

Vår mästare ser på oss med tårar i sina ögon, stryker bort tårarna från våra kinder och säger;

Välkommen hem, jag har saknat dig, dina synder är dig förlåtna, ta din bädd och gå.

 

Vi står där oförmögna att röra oss.

Tårarna fortsätter rinna och vi känner vår mästares fullkomliga kärlek till oss.

Knappt hörbart mellan alla tårar får vi fram en liten viskning

 

Kära mästare Hur!?!

 

Mästaren svarar ömt med kärlek i rösten:

 

 Min kärlek till dig är större och starkare än världen.

Min kärlek är fullkomlig.

Gå med mig och du får tillbaka den friden du saknar, den du minns.

Följ mig och lita på mig.

Gör gott och tjäna andra.

Och om dimman må omge dig och du inte ser stigen vid dina fötter

Sätt då din hand på min axel

vi tar ett steg i taget och jag ska rå om dig.

Och alla dina skärvor, varje liten en kommer jag att förvandla.

De kommer alla att bli till välsignelser i ditt liv.

Vandra på min väg och jag leder dig

 

Sträcker fram min hand och Mästaren sträcker fram sin.

Och så går vi.

 

 

 

 

Salighet

lånad

.

Salighet är en inre lycka som är oberoende av all yttre påverkan.

Oberoende av vad som händer så hittar man en djup lycka i sin själ som ingen eller inget kan släcka.

Tänk att få vara salig mitt i stormen.

 

Salighet finns i alla livskeden och i alla händelser.

 Men den känns lite olika

i Glädjen

i Sorgen

i Det oväntade

och i Det som är väntat.

 

Salighet är frid.
 

Vilken välsignelse och gåva

från mästaren som gått före.



Once again..

 

Min resa på stigen hem har bara börjat.

Bloggen stigen hem fick sitt namn av en orsak.

Jag ville verkligen hitta vägen hem.

 En väg som överensstämde med mitt hjärta och den längtan som funnits ända sedan jag var liten.

En längtan som ingen eller inget här på jorden kunde fylla.

Så jag kan inte sluta.

För detta är stigen hem.



lånad

Stigen hem är en resa.
Det är ingen bred väg, men det är en smal och rak stig.
Ibland är det nedförsbacke och allt rullar, man flyger fram.
Ibland är det uppförsbacke och benen är tunga.
Ibland måste man klättra rakt uppför.
Ibland värmer solen ens steg.
Ibland stormar det så man knappt hålls på fötterna, man undrar om man alls kommer klara resan?
Hur resan än må vara och vad man än må möta
så finns det bara ett alternativ och det är framåt.
Man håller hårt i ledstången som skänker frid och lycka trots piskande vindar.

Och under resans gång så växer man som människa och person.
 Man får mer kärlek och ödmjukhet i sitt hjärta, inte mindre.
Man lär sig av sin mästare som gått före.
Som visste hur rolig, lätt, hårt och omöjlig vägen kan vara.
Man väljer själv sina steg och i vilken riktning.
Man kan inte kontrollera världen runt om eller de stigar som andra människors vandrar.
Det man kan är att fotsätta tro, hoppas och älska.
Och ingen av oss går ensam.